Reviews of Irish dance shows
Celtic Tiger
2006-05-22
* Löfbergs Lila Arena, Karlstad
* Höjdpunkt: De (lite för få...) numren där hela kollektivet av dansare hade steppskorna på!
FOTO: LARS SJÖQVIST
VI TREVAR OSS fram i mörkret till våra platser när 40 dansare med Michael Flatley i spetsen slår steppjärnen i golvet på Löfbergs Lila Arenan. Håren reser sig på mina armar. Det smattrar öronbedövande och tio ton högtalare blåser musiken halvvägs (lyckligtvis inte mer...) genom mina gula öronproppar. Mina lungor börjar vibrera i takt med de djupa, dova basgångarna. WOW, tänker jag, om jag någon gång i mitt liv ska få uppleva hur det känns när den celtiska tigerns hjärta dunkar, när ögonen glöder, när tänderna blottas, så är det i kväll!
DE OSANNOLIKT vältränade dansarna virvlar med millimeterprecision över scenen. Jag följer strålkastarna och inser att herregud, det är fullsatt! 6 000 personer har denna lördagskväll vallfärdat till "Celtic Tiger" av och med Michael Flatley, mannen som skapade "Riverdance" 1994!
När irländaren Flatley hyllar den keltiska tigern handlar det inte om den snabbt växande "tigerekonomin" i hans land. Flatleys tiger symboliserar det mod och den styrka som vaknar hos de förtryckta (inte bara på Irland) när de längtar efter frihet och ett värdigt liv.
EN UNG POJK trixar med en boll, men inte ens ett barn får längta, ingen får längta efter någonting alls, minsta dröm måste slås ner eftersom drömmar och längtan skrämmer vettet ur alla härskare. En tanks rullar fram, eldröret fyller scenen, ett pansarskott rullar över publikhavet. Pojken med drömmen är död.
Dansföreställning? Ett sånt litet finrumsord gör inte Flatleys megaprojekt rättvisa! Han bjuder oss på ALLT, ett svep över Irlands historia, en fartfylld happening där vad som helst kan hända: än är jag på bio, än på teater, nästa stund på teater, opera och tåspetsbalett, ibland är det alltihop på en gång! Ljus, ljud, hav, himmel och eld strömmar över publiken. Och så kommer, insprängt i multikonstverkets drama, några nummer med den "vanliga" riverdance-steppdansen.
JAG HÖR PÅ styrkan i applåderna att det är smattret av 80 skor i golvet som gång på gång får livsandarna att vakna hos den mångtusenhövdade publiken. Det är en överväldigande show, jag är helt säkert på att folk strömmade nöjda från Löfbergs Lila Arenan i lördags.
Som barn fick Michael Flatley ständigt höra att han var en drömmare, han skriver själv i programmet att det är just dessa "värdelösa" drömmerier, som han nu förvekligar på scenen. Hans skollärare i småskolan slet antagligen hårtussar ur hans kalufs och smällde hans fingrar blå med trälinjal. Inte alla drömmare överlever en sådan behandlingen. Flatley gjorde det.
ANN OLSSON-GISLOW
© Värmlands Folkblad
* Löfbergs Lila Arena, Karlstad
* Höjdpunkt: De (lite för få...) numren där hela kollektivet av dansare hade steppskorna på!
FOTO: LARS SJÖQVIST
VI TREVAR OSS fram i mörkret till våra platser när 40 dansare med Michael Flatley i spetsen slår steppjärnen i golvet på Löfbergs Lila Arenan. Håren reser sig på mina armar. Det smattrar öronbedövande och tio ton högtalare blåser musiken halvvägs (lyckligtvis inte mer...) genom mina gula öronproppar. Mina lungor börjar vibrera i takt med de djupa, dova basgångarna. WOW, tänker jag, om jag någon gång i mitt liv ska få uppleva hur det känns när den celtiska tigerns hjärta dunkar, när ögonen glöder, när tänderna blottas, så är det i kväll!
DE OSANNOLIKT vältränade dansarna virvlar med millimeterprecision över scenen. Jag följer strålkastarna och inser att herregud, det är fullsatt! 6 000 personer har denna lördagskväll vallfärdat till "Celtic Tiger" av och med Michael Flatley, mannen som skapade "Riverdance" 1994!
När irländaren Flatley hyllar den keltiska tigern handlar det inte om den snabbt växande "tigerekonomin" i hans land. Flatleys tiger symboliserar det mod och den styrka som vaknar hos de förtryckta (inte bara på Irland) när de längtar efter frihet och ett värdigt liv.
EN UNG POJK trixar med en boll, men inte ens ett barn får längta, ingen får längta efter någonting alls, minsta dröm måste slås ner eftersom drömmar och längtan skrämmer vettet ur alla härskare. En tanks rullar fram, eldröret fyller scenen, ett pansarskott rullar över publikhavet. Pojken med drömmen är död.
Dansföreställning? Ett sånt litet finrumsord gör inte Flatleys megaprojekt rättvisa! Han bjuder oss på ALLT, ett svep över Irlands historia, en fartfylld happening där vad som helst kan hända: än är jag på bio, än på teater, nästa stund på teater, opera och tåspetsbalett, ibland är det alltihop på en gång! Ljus, ljud, hav, himmel och eld strömmar över publiken. Och så kommer, insprängt i multikonstverkets drama, några nummer med den "vanliga" riverdance-steppdansen.
JAG HÖR PÅ styrkan i applåderna att det är smattret av 80 skor i golvet som gång på gång får livsandarna att vakna hos den mångtusenhövdade publiken. Det är en överväldigande show, jag är helt säkert på att folk strömmade nöjda från Löfbergs Lila Arenan i lördags.
Som barn fick Michael Flatley ständigt höra att han var en drömmare, han skriver själv i programmet att det är just dessa "värdelösa" drömmerier, som han nu förvekligar på scenen. Hans skollärare i småskolan slet antagligen hårtussar ur hans kalufs och smällde hans fingrar blå med trälinjal. Inte alla drömmare överlever en sådan behandlingen. Flatley gjorde det.
ANN OLSSON-GISLOW
© Värmlands Folkblad
Article published by Sharon on nsid.org with permission form Värmlands Folkblad (Per-Olof)..